Bevarande

Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började man avla fram nya kaninraser med inriktning på kött, päls, eller utseende. Den gamla lantrasen kom så att minska för att nästan försvinna helt. På 1960-talet trodde man att lantraskaninerna dött ut, men efter ett upprop på 1970-talet återfann man dock ett litet antal besättningar av den gamla typen på Gotland. Rasen, som alltså är en lokal variant av den gamla lantraskaninen, gavs namnet gotlandskanin.

Gotlandskaninen är en del av vårt kulturarv. I egenskap av lantras finns det dessutom särskilda skäl att värna rasen. En lantras är en husdjursgrupp som under mycket lång tid har anpassats till en viss miljö. Eftersom den inte varit utsatt för någon målinriktad avel har den även en större genetisk variation än produktions- och utställningsraser. Detta är värdefulla egenskaper som ger möjligheter att möta olika framtida behov.

Föreningen Gotlandskaninen bildades 1984 med syfte att arbeta för bevarande av rasen. Numera finns ett 100-tal genbanksregistrerade uppfödare spridda över hela landet och gotlandskaninen är godkänd som lantras av Jordbruksverket. Aveln syftar till bibehållande av största möjliga genetiska variation och goda lantrasegenskaper (härdiga, sunda djur, produktiva i relation till utfodring och miljö, stor variation i utseende och med goda föräldraegenskaper).